Det känns som det är full rulle precis hela tiden. I veckan har jag hunnit gå bredvid, gå till tandläkaren, ha ett skriftligt och ett muntligt prov, gå till banken, plugga och läsa ut en skönlitterär bok. Det innebär att jag trodde att jag skulle få vara ledig på riktigt när jag väl skulle vara ledig idag. Men neej. Naturligtvis inte. Jag är aldrig ledig. Vaknaden klockan halv nio med bultande huvudvärk. Vilket varit lite veckans tema eftersom jag hade ont i huvudet och illamående både måndag och tisdag samt att huvudvärken kom tillbaka efter besöket hos tandläkaren på onsdagen. Tro jag det när de borrar så man tror att de ska in i hjärnan. Och för er som undrar, nej, de är fortfarande inte klara med tanden.
I vilket fall som. Vaknar och tänker att det var något jag skulle göra idag. Ja just det, jag skulle vara på min nya arbetslats kontor klockan tio och skriva på papper. Det vara bara att slänga på sig kläder och kuta till bussen. Med huvudvärken i släptåg. Det gick bra fyllde i massa papper och när jag sitter på bussen tillbaka kommer jag på att Martin inte fick tag på shotglas i plast. Vilket jag behövde för att kunna göra jelloshots till en kompis födelsedagsfirande imorgon. Och de behöver stelna. Länge. Då visar det sig att de hade på ÖB som inte ligger så långt ifrån där jag var. Här någonstans känner jag att det är läge att börja svära. Men det löser sig så awsome att jag får shotglas av min vän som fyller år, så får sambo köpa nya till honom imorgon när han ändå ska till Nova. Så det löste sig. Ungefär samtidigt som jag sitter på bussen tillbaka hem och tänker att det gör inget att bussen inte går hela vägen för jag måste handla så har jag inte plånboken med mig. Den ligger klart kvar hemma. Så jag måste gå från busstationen hem, hämta plånbok och sen gå tillbaka. Det man inte har i huvudet får man ha i benen.
Tog den stora ryggsäcken med mig och cykeln, vilket var tur. Handlade hela ryggan full plus en hel plastkasse. Sen var det bara hem och göra shots. Tog en hel timme och lite till. Så nu hoppas jag att de blir bra.
Nu är det full rulle igen. Sådär som sig bör kanske. Och allt flyter på. Fick veta för ett tag sedan att de ska övergå till fast rullande schema från och med december på min arbetsplats. Och oavsett vad cheferna säger så kommer det antagligen innebära färre tider, eftersom alla arbetspass på schemat måste vara bemannat. Eftersom jag har någon form av självbevarelsedrift gällande att kunna handla .. jag vet inte mat och kunna betala bilen, så har jag suttit och sökt jobb på andra ställen. Sökte en del personligassistenttjänster och fick ett telefonsamtal redan dagen efter. Intervjun gick bra och det kändes verkligen som att allting kommer att bli bra. Tjänsten är på 40 %. Det kan tyckas lite, men jag pluggar och hade tänkt fortsätta plugga, så det fungerar nog bra. Plus att jag kan fortsätta på timmar om jag känner för det där jag jobbar nu. Sen är det ju aldrig fel att min nya arbetsplats är ett kollektiv som lägger tid och energi på viktiga saker. Typ skicka personal på utbildning, ha en bra friskvård och kunna skicka sina medlemmar på semester. Det känns bra, och framför allt tryckt att ha en arbetsgivare som sätter vårdtagarens och personalens välbefinnande framför vinster.
Idag har jag inte hunnit med särskilt mycket. Har läst igenom anteckningar till salsprovet i Etik och människans livsvillkor, småstädat lite och renskrivit anteckningar om diabetes mellitus till andra provet i medicin. Sen har jag plockat undan lite eftersom sambos syster kommer på besök i helgen. Jobbar ikväll så får ta det lite lugnt.
Det händer så mycket skit hela tiden att ibland vet jag inte riktigt vart jag ska börja skriva. Det finns så mycket att säga om så många olika saker att det slutar med kaos i huvudet och oskrivna blad. För oftast när jag läser nyheterna blir jag ledsen, irriterad och framför allt trött.
Som igår. Då läste jag en metro från i måndags där man fick "följa" tre kvinnor som anmält sina män eller ex till polisen för misshandel och kvinnofridsbrott. Den ena kvinnan hade en manlig familjemedlem som försökte hindra henne från att anmäla. En annan försökte minimera händelsen och sina skador, även om polisen uppenbarligen kunde se att hon var illa däran. Samtidigt som man läser detta har rättsmedicin, som ofta får ta hand om dessa kvinnor, sparkrav vilket innebär att tjänster kommer försvinna på kvällar och helger. Med konsekvensen, enligt dem själva, att kvinnor som blir utsatta för sexualbrott och misshandel, vilka ofta söker hjälp på kvällar och helger, inte kommer garanteras hjälp. I förlängningen innebär det att den bevisning som ofta används i domstol då inte kommer att existera. Man blir så trött.
Igår kunde man också läsa att man ska häva anställningsstoppet och satsa. Både kvinnokliniken och SUS ska få mer pegar. Vågar man tro på det? Kom ihåg att vi sakta men säkert närmar oss valår och att människor har en tendens att glömma. Det ska bli lättare med långa vik och det ska bli lättare att anställa. Men hur många, hur mycket? Det vet man inte. Och frågan är ju om det kommer bli en reell skillnad eller bara fler i förhållande till hur många som fått gå på olika avdelningar. Det återstår att se. Det återstår också att se på vilka yrkesgrupper man i sådana fall kommer satsa på. Förstå att jag är skeptisk. Jag har svårt att se att man kör en aggressiv nedskärningspolitik för att sedan erkänna att man hade fel och böja sig för massans krav på verklig förändring. Målet är trotts allt fortfarande i den nyliberala ekonomin att tjäna pengar på människor.
