thedenoflilith.blogg.se

Nu har jag ju befunnit mig i ett lyckorus av trevliga möten och böcker hela helgen, så när jag kom hem och läste på aftonbladet på måndagen så kände jag mig lite efter när det gällde mesta. Det som varit mest om under veckan och som startat starka protester är såklart den friande domen i gruppvåldtäktsmålet, där man till och med i praktiken har ett erkännande. Det har tagit några dagar innan jag lyckats läsa ut hur man i Hovrätten resonerar. Och man verkar resonera på följande vis. Det måste finnas ett uppsåt att begå en brottslig handling. Punkt. Killarna måste veta att hon inte vill. Sen ska man inte dumförklara det manliga släktet. Det finns situationer där man kan räkna ut att den andra antagligen inte vill. Så som den föra lagtexten var utformad hette det att man skulle befinna sig i ett hjälplöst tillstånd. Det innebär att om personen är berusad, drogad, sjuk o.s.v. eller på andra sätt inte kan värja sig eller uttrycka sig är det en våldtäkt. Den nya lagen är bredare och talar istället om att man ska befinna sig i en  "särskilt utsatt situation". Enligt regeringen skulle det därmed bli tydligt att även sådana situationer där ett offer möter övergreppet med passivitet p.g.a. rädsla omfattas av våldtäktsbrottet.

 

Man kan klart ifrågasätta varför lagen inte tillämpas retroaktivt, men samtidigt kan man inte straffa någon för något som inte är olagligt när händelsen ägde rum. Och sanning att säga var det var en brist i den förra regleringen. Begreppet var för snävt, d.v.s. täckte inte in alla straffvärda handlingar där gärningsmannen har utnyttjat den situation som målsäganden befinner sig i. Dessutom har det inte kunnat tillämpas på situationer där tvång eller utnyttjande inte förekommit. Ett exempel som man framhäver i rapporten kring den nya lagstiftning är att den nya lagstiftningen just kommer inbegripa när offer möter övergrep med passivitet.  

 

Nu kommer vi till den andra stora frågan. Hänge en fällande dom på att det skulle vara just ett hjälplöst tillstånd? Att ta någons mobiltelefon och låsa in någon är en ytterst medveten handling. Och varför gör man detta? Jo för att skärma av en person från att kunna kalla på hjälp eller själv ta sig ur en situation. Man försöker således SKAPA en beroendesituation. Jag finner det märkligt att man i Hovrätten inte tar hänsyn till att detta beteende är ytterst kalkulerande och att killarna på detta vis är medvetna om att tjejen inte är med på noterna. Det innebär ju rimligen i sig, att oavsett om det heter hjälplöst tillstånd eller särskilt utsatt situation, att killarna haft INTENTIONEN att utföra sexuella handlingar, oavsett hennes vilja. Vilket är en brottsrekvisit, att begå ett brott. Det är fullkomligt orimligt att anta att killarna hade agerat på detta vis om de trodde att hon ville ha gruppsex. Hemfridsbrott är ju förstås olagligt. Att begå hemfridsbrott som en del av en våldtäkt måste innebära att den delen av brottet är en medveten handling. Annars hade det inte varit olagligt att spärra in folk mot deras vilja. Och eftersom intentionen att begå det här brottet rimligen fanns, också eftersom en av killarna sagt att hon sa nej, borde de kunnat ha dömas för grov våldtäkt i alla fall, då lagstiftningen såg ut så här;

 

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

 

Att skylla på hur den gamla lagstiftningen var utformad räcker liksom inte här, eftersom en fällande dom i det här fallet inte står och hänger på begreppet. Man vet hur de har agerat och en av killarna har vittnat att hon sa nej. Hur svårt kan det vara?? Ett nej är ett nej är ett nej. Domen visar snarare hur Man väljer att se på kvinnlig sexualitet och integritet. Dels kring att kvinnor ska vara sexuellt tillgängliga, men också  dels kring att män har tolkningsföreträde kring ords innebörd och betydelse. Vidare tycks man säga att det är okej att män är korkade och inte kan förstå att någon som försöker ta sig ut faktiskt försöker ta sig ut. Är i vägen när man blockar dörren är det naturligtvis en tillfällighet. Och kvinnor som försöker lämna en lägenhet som man låst, vars mobil man gömt vill naturligtvis. Hade jag varit man hade jag varit skitförbanad på denna mansyn. Antagligen. Eller så hade jag tänkt fan vad gött då behöver jag inte ha ångest för mina handlingar och kan, precis som kungens man ta vad jag vill ha.    

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det känns som det är full rulle precis hela tiden. I veckan har jag hunnit gå bredvid, gå till tandläkaren, ha ett skriftligt och ett muntligt prov, gå till banken, plugga och läsa ut en skönlitterär bok. Det innebär att jag trodde att jag skulle få vara ledig på riktigt när jag väl skulle vara ledig idag. Men neej. Naturligtvis inte. Jag är aldrig ledig. Vaknaden klockan halv nio med bultande huvudvärk. Vilket varit lite veckans tema eftersom jag hade ont i huvudet och illamående både måndag och tisdag samt att huvudvärken kom tillbaka efter besöket hos tandläkaren på onsdagen. Tro jag det när de borrar så man tror att de ska in i hjärnan. Och för er som undrar, nej, de är fortfarande inte klara med tanden.

 

I vilket fall som. Vaknar och tänker att det var något jag skulle göra idag. Ja just det, jag skulle vara på min nya arbetslats kontor klockan tio och skriva på papper. Det vara bara att slänga på sig kläder och kuta till bussen. Med huvudvärken i släptåg. Det gick bra fyllde i massa papper och när jag sitter på bussen tillbaka kommer jag på att Martin inte fick tag på shotglas i plast. Vilket jag behövde för att kunna göra jelloshots till en kompis födelsedagsfirande imorgon. Och de behöver stelna. Länge. Då visar det sig att de hade på ÖB som inte ligger så långt ifrån där jag var. Här någonstans känner jag att det är läge att börja svära. Men det löser sig så awsome att jag får shotglas av min vän som fyller år, så får sambo köpa nya till honom imorgon när han ändå ska till Nova. Så det löste sig. Ungefär samtidigt som jag sitter på bussen tillbaka hem och tänker att det gör inget att bussen inte går hela vägen för jag måste handla så har jag inte plånboken med mig. Den ligger klart kvar hemma. Så jag måste gå från busstationen hem, hämta plånbok och sen gå tillbaka. Det man inte har i huvudet får man ha i benen.

Tog den stora ryggsäcken med mig och cykeln, vilket var tur. Handlade hela ryggan full plus en hel plastkasse. Sen var det bara hem och göra shots. Tog en hel timme och lite till. Så nu hoppas jag att de blir bra.

 

 

 

 

Nu är det full rulle igen. Sådär som sig bör kanske. Och allt flyter på. Fick veta för ett tag sedan att de ska övergå till fast rullande schema från och med december på min arbetsplats. Och oavsett vad cheferna säger så kommer det antagligen innebära färre tider, eftersom alla arbetspass på schemat måste vara bemannat. Eftersom jag har någon form av självbevarelsedrift gällande att kunna handla .. jag vet inte mat och kunna betala bilen, så har jag suttit och sökt jobb på andra ställen. Sökte en del personligassistenttjänster och fick ett telefonsamtal redan dagen efter. Intervjun gick bra och det kändes verkligen som att allting kommer att bli bra. Tjänsten är på 40 %. Det kan tyckas lite, men jag pluggar och hade tänkt fortsätta plugga, så det fungerar nog bra. Plus att jag kan fortsätta på timmar om jag känner för det där jag jobbar nu. Sen är det ju aldrig fel att min nya arbetsplats är ett kollektiv som lägger tid och energi på viktiga saker. Typ skicka personal på utbildning, ha en bra friskvård och kunna skicka sina medlemmar på semester. Det känns bra, och framför allt tryckt att ha en arbetsgivare som sätter vårdtagarens och personalens välbefinnande framför vinster.

 

Idag har jag inte hunnit med särskilt mycket. Har läst igenom anteckningar till salsprovet i Etik och människans livsvillkor, småstädat lite och renskrivit anteckningar om diabetes mellitus till andra provet i medicin. Sen har jag plockat undan lite eftersom sambos syster kommer på besök i helgen. Jobbar ikväll så får ta det lite lugnt.

 

 

 

 

  

Det händer så mycket skit hela tiden att ibland vet jag inte riktigt vart jag ska börja skriva. Det finns så mycket att säga om så många olika saker att det slutar med kaos i huvudet och oskrivna blad. För oftast när jag läser nyheterna blir jag ledsen, irriterad och framför allt trött.

 

Som igår. Då läste jag en metro från i måndags där man fick "följa" tre kvinnor som anmält sina män eller ex till polisen för misshandel och kvinnofridsbrott. Den ena kvinnan hade en manlig familjemedlem som försökte hindra henne från att anmäla. En annan försökte minimera händelsen och sina skador, även om polisen uppenbarligen kunde se att hon var illa däran. Samtidigt som man läser detta har rättsmedicin, som ofta får ta hand om dessa kvinnor, sparkrav vilket innebär att tjänster kommer försvinna på kvällar och helger. Med konsekvensen, enligt dem själva, att kvinnor som blir utsatta för sexualbrott och misshandel, vilka ofta söker hjälp på kvällar och helger, inte kommer garanteras hjälp. I förlängningen innebär det att den bevisning som ofta används i domstol då inte kommer att existera. Man blir så trött.

 

Igår kunde man också läsa att man ska häva anställningsstoppet och satsa. Både kvinnokliniken och SUS ska få mer pegar. Vågar man tro på det? Kom ihåg att vi sakta men säkert närmar oss valår och att människor har en tendens att glömma. Det ska bli lättare med långa vik och det ska bli lättare att anställa. Men hur många, hur mycket? Det vet man inte. Och frågan är ju om det kommer bli en reell skillnad eller bara fler i förhållande till hur många som fått gå på olika avdelningar. Det återstår att se. Det återstår också att se på vilka yrkesgrupper man i sådana fall kommer satsa på. Förstå att jag är skeptisk. Jag har svårt att se att man kör en aggressiv nedskärningspolitik för att sedan erkänna att man hade fel och böja sig för massans krav på verklig förändring. Målet är trotts allt fortfarande i den nyliberala ekonomin att tjäna pengar på människor.    

Jag sitter och stirrar på skärmen och försöker komma på nått vettigt att skriva. Något lagom drygt och överlägset. Något fräckt och smart. Några kloka ord om den "debatt" som blossat upp om slöjor i köldvattnet av hatbrottet mot den högravida muslimska kvinna som fick sin slöja avsliten och huvudet dunkat medvetslös. Men jag kan inte riktigt. Tyvärr. 

 

Kritiken mot engagemanget för kvinnors rätt att välja är konstig och ohållbar. En menar att slöja per definition är förtryck, så det kan man inte stödja. Samma människor skriker ofta om slöjförbud. Men är det inte då att "befria" kvinnor från ett tvång och tvinga in dem i ett annat? Det är exakt det slöjdiskussionen handlar om. Att få välja inbegriper också att få välja bort. Att få vara fri från en känsla av tvång att ha eller inte ha Genom att hävda förbud avsäger man muslimska kvinnor (och andra kvinnor också för den delen) rätten till agentskap. Att få vara ett subjekt som tar egna beslut. Det är klart att det finns kvinnor som tvingas till att använda slöja. Men ingen av de som i solidaritet med den grovt misshandlade har klätt på sig en slöja menar att det borde vara så. Frågan är vad kritikerna oftast menar med sin kommentar? Menar man då att det finns tillfällen då det är okej att bruka våld mot en annan individ? Kan det kanske rättfärdigas?  

 

Vidare funderar jag mycket över de som menar att kvinnorna bara säger att de vill. De blir tvingade egentligen. Jaha, och hur vet du att din flickvän EGENTLIGEN vill springa runt i stringtrosor för att göra dig upphetsad. Det kanske hon bara gör för att du vill. Vem vet, du kanske tvingar henne. Du kanske kommenterar hennes kropp på ett sådant sätt att hon känner att hon måste. Någonstans måste man anta att människor säger hur de upplever saker sanningsenligt. Även med den här logiken fråntar man kvinnor rätten att själv definiera sin vardag och vad som är viktigt. Precis som vi för att kunna leva i samhällen i viss mån måste anta att människor gör sitt jobb korrekt, följer lagen och går att lita på. Annars skulle samhället kollapsa ganska snabbt.  För övrigt finner jag logiken lustig. "Ja men kvinnor tvingas att bära slöja av sina män och de bor i sina områden och vill inte integreras så vi förbjuder användandet av slöja" Jaha, men med den logiken kommer ju kvinnan vara mer fast med sin tyrann till man. Hon kommer inte kunna gå i skola, åka buss eller besöka myndigheter. Hur tänkte du nu. Dumdass.    

 

När man läser folks hatiska kommentarer där de undrar om kvinnor ska börja skära upp fittan i solidaritet med könsstympade, går det inte att låta bli att undra vad det är som är så farligt och hotande med slöjor. För något är det ju.

 

Annars hade "Man" inte brytt sig.  

 

 

 

  

Fick höra av en kollega igår att det inte längre får heta bruna bönor. För det är rasism. Låter som något från den rasistiska hatsajten Exponerat, menade jag. Och jag hade rätt. Min kollega hade fått artikeln läst för sig av en vän och trodde på fullt allvar att det är sant. Det sjuka är att om man kollar på "artikeln" bakom detta påstående fattar man att det är nån hittepå organisation som heter "vita medelålders män" som trollar. Speciellt som gruppen anmält vitlök och jultomten för hets mot folkgrupp. För övrigt skulle förbudet kommit i mars detta året. Och mig veterligen heter det fortfarande bruna och vita bönor.

 

När hon sa det blev jag arg innan logiken hann säga ifrån. Ingen skulle väll vara så korkad ... eller? Samtidigt dyker det med jämna mellanrum upp diskussioner som känns så meningslösa att det inte finns. Oftast om namn på livsmedel. Som Nogger. Efter fyllningen NOUGAT. Ibland är jag övertygad om att de som sitter och hittar rasism och misogyna saker i allt egentligen är just det - rasister och misogyna människor. Genom att hitta paralleller som är så otänkbart långdragna för majoriteten människor kan man skapa misstänksamhet och frustration över de som sysslar med dessa frågor. När man då säger något vettigt, i stil med att man måste gör något rasismen på arbetsmarknaden blir man betraktad som en lallande idiot. I det här fallet var det ju lallande idioter som fick för sig att bruna bönor inte ska få heta det längre, men ibland sprider sig idiotin in i de politiska och akademiska leden. Min favorit är fortfarande "Fru Gårman" För det är ju inte okej att det är en man vid de övervakade övergångställena. Det kan ju nästan till och med vara lite creepy. Jag menar, en man som säger till barn när de ska stanna och gå över vägen. Inte helt pk. Så vad gör man? I jämställdhetens anda skapar man en brutta som ser ut som en 50 - tals pinuppa. På vägen tillbaka till buggen och hemmafruarnas årtionde har hon dessutom varit fräck och snott Madonnas konbh. Inte helt okej va? Så det är alltså jämställdhet och feminism att framställa kvinnor klädda klänning, med stora bröst och smal midja? Stackars Fru Går man när vintern kommer. Se istället "Herr Gårman" som kvinna i kostym. Om det nu är så jävla viktigt. En kvinna som gör karriär.

 

Och det är väll lite problemet. Både med lallande idioter och människor som suttit inlåsta på institutiton (jag menar akademin .... mind you ...) att man liksom tappar både verklighetsförankring och prioriteringsförmåga. De kvinnor jag jobbar med skiter blanka fan i om det är en kvinna eller man vid övergångställena. De vill ha ett bra schema,  en bra löneutveckling, bättre arbetsvillkor och lite jävla status för att de tar hand om andra. De invandrare (hur länge man nu ska vara det?) jag känner/växte upp med har jag svårt att se har några problem med bruna bönor. Det finns andra saker som är viktigare. Typ möjligheten att få lägenhet och jobb. Att kunna gå ut utan att få sin slöja avsliten, bli konstant ifrågasatt o.s.v.

Och vad lär vi oss av detta?

 

Den viktigaste lärdomen idag är källkritik källkritik källkritik. Den andra är att när det gäller politiska prioriteringar måste man någonstans ta hänsyn till människors verkliga levnadsförhållanden och vilka frågor som berör dem. Det är klart att ord och bilder kan vara och i många fall är starkt laddade, men då måste kritiken och förändring också komma/krävas från dessa människor. Annars riskerar man en politik och taktik som blir svår alternativt omöjlig att förstå. Både för min kollega, mig och de grupper som kanske i andra sammanhang känner igen sig och angagerar sig.

     

 

Under den senaste tioårsperioden har 30 000 platser i äldreomsorgen försvunnit. Och med den så klart en massa kvinnlig personal. För i en av de mest segregerade arbetsmarknaderna i Europa har det självfallet hamnat på Lottor att ta hand om barn, gamla och sjuka. En riktig nitlott i relation till hur sektorn utvecklats i relation till lön och arbetsmiljö de senaste årtionden, men fortfarande. Ett betalt jobb. Garanterad lön. Under samma tioårsperiod har det tillkommit 200 000 pensionärer. Vart tar de pensionärer som behöver hjälp vägen?  

I Szebehely och Ulmanens rapport "Åtstramningens pris", skriven på uppdrag av Kommunal, ser man att det finns ett tydligt samband mellan andelen äldre som blir beviljade hjälp utav kommunen och anhörigomsorg. Cirka 100 000 personer har gått ner i arbetstid eller slutat för att kunna ta hand om sina föräldrar. Sammanfattningsvis innebär det att anhörigomsorg står för 70 % av den totala äldreomsorgen samtidigt som 80 % av barnen inte vill hemvårda sina föräldrar för att man vill ha en förälder - barn relation.  

Även om nedskärningspolitik till synes kan verka könsneutral för den totalt blinda och döva, får den naturligtvis könsspecifika konsekvenser. Inte bara gällande arbetslöshet för kvinnor som grupp, utan också för de anhöriga. Socialstyrelsen har gjort en rapport som heter "Anhöriga som ger omsorg till närstående - omfattning och konsekvenser"  I den kommer de först fram till att det inte finns några större skillnader mellan kvinnor och mäns omsorgstagande. Detta var ett what the fuck moment för mig och jag kände att med tanke på samhällets utveckling och karaktär är det knappast sant. Det fattar ju minsta kotte som läst samhällskunskap A. Så jag läser vidare. Då framgår att det man menar är i form av tid och frekvens. Känner mig fortfarande skeptisk. För sen kommer det fram att män oftare ger praktisk hjälp och ekonomiskt stöd. Kvinnor ansvarar oftare för tillsyn, umgänge och personlig omsorg. Nu uppkommer tre funderingar. Den ena handlar om tid, den andra om rum och det tredje är av emotionell karaktär.

Praktiska saker som att tvätta, handla och sköta ekonomi är saker som går att planera in i ett eget schema. Speciellt om man har en kvinna hemma som sköter det mesta av det obetalda hushållsarbetet. Det går att arbeta och handla med sig mat en gång i veckan eller tvätta på helgen. Ekonomi kan man ju fixa via internet om man har fullmakt att göra det. Det kräver inte närvaro. Att hjälpa någon äta flera gånger per dag, med toalettbesök o.s.v. går inte att kombinera på samma sätt med ett liv i övrigt eftersom det kräver närvaro. Det är därför vi har en yrkestitel som innebär att vi dygnet runt är tillgängliga för både omsorg och omvårdnad. Vi stöttar, lugnar. Tröstar ibland. Med tanke på den arbetsdelning som finns och dess karaktär anser jag det befogat att anta att de är de som sköter denna bit  som slutar jobba. 

Om män sysslar med  omsorg i bemärkelsen praktiska ting, opersonliga ting, så sysslar kvinnor i högsta grad med omvårdad, det vill säga det mänskliga inslaget i att praktiskt hjälpa någon klara  exempelvis matning, omläggning av sår eller personlig hygien. Kvinnor gör också ett stort omsorgsarbete  i bemärkelsen tillsyn, uppmuntran och stöd.

Distinktionen spelar roll. Den kan förklara varför man ser ett mönster i att desto mer omfattande omsorg är, på en skala från opersonliga till personliga ting, desto mer påverkas livskvaliten negativt hos den som vårdar. Kvinnor upplever enligt socialstyrelsen i högre grad än män att omsorgsarbetet påverkar livet negativt. Det påverkar möjligheterna att studera och förvärvsarbeta, särskilt i åldersgruppen 30 - 44 år. Förlorade inkomster innebär ökat beroende hos en partner. Det fattar varenda kotte. Och det var just detta beroende och rätten samma livsvillkor som gjorde att kvinnor kämpade för rätten att komma ut i arbetslivet. 

Med den här utvecklingen, med medveten nerskärningspolitik, tvingas vi tillbaka till ett samhälle där det ligger på familjen att ta hand om efter medel och förmåga. Där omvårdnaden blir ovis, orättvis och där det inte finns varken status eller erkännande för det jobb som utförs av kvinnor. På sikt innebär det också en förlust för staten, eftersom en minskad andel arbetare innebär minskade skatteintäckter som kan finansiera... just det skola, vård och omsorg. Dig när du blir sjuk, arbetslös och så vidare.

Det finns många problem som måste lösas för att vi ska kunna få ett land där var och en efter förmåga till var och en efter behov är grundregeln i praktiken. En grundbult i denna stävan är att se att äldre har samma rätt till vård oavsett kön och plånbok (hur kön spelar roll i relation till vård an jag skriva om en annan dag), att denna vård ska bekostas med gemensamma medel och att kvinnor ska ha samma tillgång till arbetsmarknaden som män.        

 

 

 

 

 

 

 

Det har gått en hel månad sen jag skrev sist. Men vem har tid med sådant om man kan göra roligare saker som att grilla bada, läsa och umgås med folk? Och mindre roliga saker som att jobba och plugga. Eller ja, jobba är ju i.o.f ganska roligt i mitt fall, även om det ibland tar på krafterna. Förra veckan var fylld med jobb och helgen har gått alltför fort. Har varit hos  familj. Fredagkvällen spenderades hos hans mor och deras grannar med kaffe, kaka och melon. Sen åt vi lite mat och fick en fin förlovningspresent av hans mors familj. De hade köpt megahärliga handdukar. Två badlakan och två mindre. De är svarta med ränder i färg och helt underbart mjuka. Vi har letat efter bra handdukar själva länge utan att hitta några vi gillar. Det hade hans mamma och lillebror inte heller gjort. De hade sprungit en del på stan, gett upp och sen kollat på nätet där de hittat dessa. Så nu kan vi äntligen sortera ut och slänga alla gamla och missfärgade och läskiga fläckar handukarna. Sen fick vi en varsin present från deras Londonresa. Jag fick en jättehäftig ring i metall och Martin fick en cool tröja.

 

På lördagsmorgonen fick vi middagspengar och två biobiljetter i förlovningspresent av sambos mormor, väldigt fint och uppskattat, innan vi åkte till sambos bror för att hjälpa till med flytt. De skulle flytta från sin lägenhet till ett radhus i området och hade hyrt släp i fyra timmar. Så det var full rulle så att säga. Efter konka- lådor-med-regn blev det leka med barn för hela slanten så resten kunde flytta runt kartonger och börja packa upp. Det är roligt att leka med barn och jag älskar det, även om man blir helt slut i kroppen. När våra kroppar inte orkade mer käkade vi pizza och när barnen somnat tittade vi på film. Det var en verkligen jätteintressant film som heter safety not guaranteed. Verkligen en otroligt fin och sevärd - otecknad - film. Under natten kunde jag inte somna alls. Eller ja, jag lyckades somna och sen vaknade jag bär älskling lade sig och sen kunde jag inte somna om. Vaknade flera gånger av jag vet inte vad och när jag väl kom till ro var småttingarna vakna och då kan ingen annan sova. Så hela bussresan hem var en enda zombie walk. Slumrade till små stunder på bussen och kunde inte läsa. Bokstäverna hoppade runt, bytte plats och blev osynliga så jag gav upp det där ganska snabbt och stirrade ut genom fönstret istället. När vi kom hem tog vi det mest lugnt, kollade på Mentalist och Perception.

 

Det var skönt att vara ledig igår. Jag mådde verkligen inte bra i kroppen. Mensvärk, ledskada i handleden som gjorde ont, muskelvärk i kroppen och inflammerat tandkött. Jag lyckas alltid få problem med det ... suck. Vi tog det lugnt och åkte in till Malmö och kikade lite. Sen mötte vi upp en vän och hennes kille som följde med oss till Lund. De ska ha barn i höst så jag gav dem deras bäbispresent. En resväska fylld med leksaker som jag samlat på mig. Hästen från Lamaze var nog ändå roligast. Det visste inte jag när jag köpte den men den ger ifrån sig ljud när man leker med den XD Vi märkte snabbt att vuxna kan vara minst lika lättroade som vuxna...  

   

 

Ne skoja bara. Jag gillar att vara förlovad, det är bara så svårt att hitta en bra ring.

Hittar en massa fina, det är inte det som är problemet. Problemet är att klura ut om man ska ha

en förlovningsring som man byter ut sen, en vigselring som man kör på resten av livet

vilket material det ska vara i den och hur mycket de får kosta.

Man blir ju helt snurrig. Vi tänkte oss från början att vi bara skulle ha en, så kan man lägga lite mer pengar på en ring man verkligen tycker om. Men samtidigt, jag gillar symboliken och tycker nästan vi ska ha två.

Då är ju bara frågan vilka vi ska ha. Vilket leder till ett annat problem, att man nästan alltid ser bild på tjejens ring

den med allt bling bling du vet, men typ aldrig på killens. Är den helt utan stenar, är det mönster på den, existerar den över huvudtaget?

 

Jag har ju turen att jag oftast vet vad jag vill ha när jag ser det. Och idag har vi varit och tittat. Och bestämt oss. Och beställt. Så i nästa vecka kommer de förhoppningsvis, eftersom det är beställningsvara.

Det blev en förlovningsring i vitt guld med fem diamanter och texten "Martin 2013" 

Martin valde en ring som liknar min i hur den är rundad och med sänkta kanter.

 

 

 

 

 

Tjoho, nu är andra dagen i Paris snart över. Vädret har varit så där med moln och duggregn. Vi trodde inte att det skulle göra särskilt mycket eftersom dagen tillägnats turer under tak. Tji fick vi. När vi kom fram till vår första anhalt, katakomberna, väntade en timmes köande. Men det gick ganska fort ändå, hade sambo att prata med. Väl inne väntade en två km lång promenad i stundtas trånga utrymmen. Då är det tur att man inte är klaustrofobisk! Det kändes konstigt på något sätt att man nästan gjort konst av benen, eftersom de ligger i mönster.  Samtidigt var det fint och respektfullt på något sätt. Väldigt skräckromantiskt och jag kunde inte låta bli att tänka på Poe. Man fick fotografera där nere, fast utan blixt, så bilderna blev inte så bra. När vi kom ut därifrån låg en giftshop på andra sidan som i princip bara hade döskallar i tecknad form. Köpte ett vykort till mig själv, blocket jag skriver i och tre klistermärken till min scrapbook.

 

 

Efter en runda tillbaka "hem" där vi vilade upp oss lite åkte vi ut igen. Egentligen var vi nog för trötta, men vi var för uppe i varv för att stanna i lägenheten. Jag lämnade över alla kartor och kontroll till sambo (händer fan inte ofta) Först tog han med mig till platsen där bastiljen stod. Idag är där någon Juliette kolumn och det ligger alldeles vid operahuset. Vi såg en skylt som pekade mot Victor Hugos hus. Kul tänkte vi och traskade dit. Not. Seriöst är det något fransmän är sämre på än engelska så är det fan att sätta upp skyltar. Vi hamnade på borggården till Henrik den andras hus istället. Man får väll bocka och buga över vad man får ...   

 

    

 

 

Hade det väldigt mysigt den 29:e, lördag, när jag, sambo och några vänner gick ut och skulle dansa. I ärlighetens namn fastnade vi på krogen. Sen var vi så trötta också (själv hade jag jobbat under förmiddagen) att vi åkte hem med sista tåget och sket i att köa till något dansställe. Drank drinkar för första gången ever ute .. brukar alltid bli öl annars. Men det var trevligt. Vi lyckades dessutom ragga upp två andra gäng med människor som följde med oss. Sen försvann ett av gängen och vi råkade få med oss (eller kidnappa, det är en definitionsfråga) en kille från Dalarna. Jag hade väldigt trevligt i alla fall och tänker då inte klaga!

 

På min födelsedag gjorde sambo underbar pankaksfrukost med glass och blåbär till. Och till lunch blev det egenfixade hamburgare. Vi tog det lugnt under dagen och bara var, för på kvällen skulle vi på bio med min brorsa från en annan morsa. Vi såg dumma mig 2. OMG vad söt den var. Väldigt mysig. Den var inte lika klockren som första filmen och mer förutsägbar men som vanligt var minions fantastiska. Speciellt när de sjöng haha. Efter frukosten någonstans friade han till mig. Ärligt friade jag till honom i kön till ett uteställe, för jag pallade inte jakten på det perfekta tillfället. Jag tror inte riktigt att det existerar. På semestern hade vi ont överallt efter dålig kost och sängar, det var för varmt och man var trött och svettig hela tiden. Roligt att fria då - not. Så fick jag den briljanta idéen att nu var jag ju lycklig och glad, och han var lycklig och glad. Då är det ju perfekt. Men han blev så chockad att hans "ja" blev till att han sa det han tänkte, fast det blev fel så det blev "neja" oh vi kan prata om det i nyktert tillstånd. Jag blev rätt förbannad eftersom jag inte alls var full men tänkte att vill han ha det helt romantiskt kan han väll få det. Så på min födelsedag sa jag till honom att jag älskar honom även om han inte vill gifta sig med mig. Och då fick jag en jättefin present som han köpte i "smyg" på Disneyland. Det är en glasros i en kupa, som i skönheten och odjuret och så sa han att det blev fel och kortslutning i hjärnan dagen innan. Och sen undrade han om jag ville gifta mig med honom. Och det vill jag. Annars hade jag ju inte frågat själv XD

 

Nu kanske folk tycker att detta inte varit särskilt speciellt eller så. Men jag behöver inget speciellt för att veta att min sambo älskar mig. Det bevisar han varje dag. Sättet han ser på mig, pratar med mig, lagar mat och masserar mig. Bekräftar mig och tar hand om mig. Alla små ting i vardagen. Det är romantik för mig. Att alltid känna sig älskad. Vi har kollat lite på ringar, men det är svårt. Jag vet ungefär vad jag vill ha men då kommer hela ska man ha en ring, två ringar. Jag tror jag har bestämt mig för att jag hellre ser att vi har en varsin dyrare ring som vi vill ha hela livet och bara använder dem än att vi köper i två omgångar och att man kanske inte blir helt nöjd med den ena för att det annars blir för mycket pengar. Men vi får se nästa helg. Då är jag ledig och vi tänkte åka runt och kolla.

 

 

 

    

Hej dagboken! Nu är jag framme i Paris!! Vi kom in till centrum en hel timme innan beräknat. På vägen åkte vi förbi ett upplyst Eiffeltorn. Det var fruktansvärt vackert och det känns verkligen att nu, nu är vi i Paris. Det och att kvinnan på flygplatsen  pratade så dålig engelska att hon fick vifta med armarna för att visa vart tågen gick. Jobbar man med turism är det ju bara pinsamt. Annars gick allt smidigt. Vi fick ringa vår värd eftersom vi var så tidiga, men han om snart och gav oss nyckeln.

....

Lägenheten ligger inte alls långt från vår metrostation - La Muette, är typ 12 kvadratmeter och ligger på 6:e våningen. Vi har egen dusch, kokplattor, en sink, minikyl, frysfack och en tv. Nått annat får knappt plats förutom bäddsoffan, två hopfällbara stolar och ett litet litet pyttebord. Det är för övrigt bara franska kanaler på tv:n, men vi kan i alla fall kolla vädret på morgonen.

...

Dagen har varit underbar även om den började i totalt kaos. Först lyckades jag genom charader få reda på att det enbart går att köpa 5 dagars kort till metron. Sedan lyckas jag gissa mig till att varken mitt eller sambos kort fungerar i maskinfan även om det står på den att den tar VISA. Och fast vi tryckt på "English" kommer informationen på franska och kvinnan i kassan babblar på franska som hon vet att vi inte begriper. Idiot. Tur för oss hade vi med oss tillräckligt med kontanter.

...

När vi lyckats få ut våra metrokort tog vi oss till Porte de Clignancourt och "les puces de Saint - Quen" som är en väldigt stor marknad. Antikviteter från alla möjliga tidsperioder och hörn i världen samlas och blandas med vintage och nya saker. Mycket fräckt att uppleva. Vi sprang runt på marknaden fram till tolv, käkade brunch (panini) på ett ställe i närheten och sambo lyckades förarga en fransman genom att försöka prata engelska när han svarat nej på frågan om han kunde engelska. Eftersom jag som sagt är awsome på charader lyckades jag få honom att förstå att vi letade en bankomat. Jag tror inte att det räknas som en interaktiv semester i Frankrike om man inte lyckas reta upp en gammal man. Eller jag försöker intala mig själv det i alla fall.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

...

Vi beslutade oss för att gå en runda genom Paris som är typ 7 kilometer. Det skulle ta tre timmar men tog det dubbla. Vi stannade ju naturligtvis överallt för att kunna fotografera. Vi startade vid Place de la Concorde, det största torget, med utsikt över Eiffeltornet och en 3300 år gammal obelisk (present från Egypten 1831)

för att sedan gå igenom Jardin des tuileries som är ett världsarv från 1600 talet. Vi tyckte det var väldigt fint, så vi stannade och åt glass.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När man kommer ut från trädgårdarna hamnar man i famnen på Louvren. Vi skulle inte in idag men tänkte att det är lika bra att ta några bilder utanför när det är bra väder. Sen var det meningen att vi skulle till Jardin du palais royale men det var inte öppet!? En annan sak om Paris. Skyltarna är helt cp. Det är värre än i Skåne. Först följer man en skylt. Sen stöter man på en annan skylt som visar åt det håll man kom ifrån. Då går man tillbaka tills man stöter på den första skylten. Eller så ser man en tredje som pekar åt motsatt håll. Vi gick minst en mil.

Efter ett tag gav vi upp att hitta rätt vägar så vi följde La Seine över till Ile de la Cité och hamnade på Paris blomstermarknad. Vi letade oss fram till Notre Dame där vi tog bilder. Sambo orkade inte stå i kö in. Så vi får ta det en annan dag tidigare på förmiddagen. Sett i sitt historiska sammanhang är byggnaden verkligen imponerade. Men någonstans hade jag trott att den skulle vara större. Jag skyller på Disney. Precis i närheten ligger en bokaffär som heter Shakespeare and Company som har engelsk litteratur. Väldigt mysigt ställe som rekommenderas! Det var böcker överallt. Verkligen överallt och huller om buller men ändå organiserat. De har allt från skönlitteratur till poesi, filosofi och humaniora. Gammalt som nytt. Bara doften av gamla böcker och det organiserade kaoset hade kunnat få mig till att stanna för alltid och spendera dagarna med att skriva poesi om pianot på ovanvåningen som besökare får klinka på eller de små lappar som man kan skriva och lämna på en anslagstavla.

 

Jag lyckades slita mig till sist i alla fall och vi följde floden längst västra banken, över love locks bron och över till Ile st. Louise, känd för sin glass. Det märktes för köerna var crazy. Vi åt ingen glass utan satte oss på en restaurang då sambo blivit hungrig. Jag åt crêpes med citron och honung och sambo galette med mozzarella, tomat och olivolja. Där satt vi, vid ett öppet fönster och njöt av semestern som bara vi kan. Det var ett skönt avbrott att bara sitta och titta på gatan som var smal, trång och full av liv. Kantrad av butiker hittade vi en liten leksaksaffär med underbara ting. Hittade en speldosa i form av en merry go round som jag ångrar att jag inte köpte till mig själv.  När vi kom fram till slutet av ön gick vi över till västra banken igen och följde floden lite till fram till Jardin des plantes.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi var för trötta för att orka gå runt så vi tog metron till triumfbågen.

Som helt seriöst inte är en big deal eftersom det tog 30 år att bygga den från det att Napoleon beställde den 1806. När vi tagit några kort och glott klart gick vi ner längst Champs - Élysées utan att gå in i några butiker. Det är inte direkt billigare än hemma och det som inte finns hemma har vi inte råd med ändå. Så vi gick runt lite, sen åkte vi tillbaka till lägenheten.

 

 

 

 

 

  

   

Man brukar säga "there is no place like home" och det är sant. Det är mycket skönt att åter få sova i sin egen säng. Sängen i Paris var en bäddsoffa. Och en inte särskilt skön sådan heller. Dessutom hade vi en polisstation runt knuten, så det var inte mycket till lång sammanhållen sömn där inte. Då var det bättre i Rom, även om sängen där var relativt hård den också. Och det var varmt. Galet varmt, så det var svårt att sova på grund av det.

 

Det tråkiga med att komma hem är att finna lägenheten i det reskaos det blev lämnat i. Kläder och kanske-behöver-ha-med prylar överallt. Och damm. Massor med damm. I fredags när vi kom hem sket vi fullständigt i allt och gick över till en god vän. Vi spenderade kvällen med underbar mat, jordgubbar, öl och vänner. Det kändes välförtjänt.

 

Gårdagen spenderades i Köpenhamn med sambo och mor min. Vi har en tradition att vi alltid åker den 22/6. Det är röd dag här men vanlig där, så butikerna har öppet som en vanlig lördag plus att de har sommarrea. Vi handlade inte så mycket i år dock. Behöver inte så mycket längre utan klarar mig bra på det jag har. När jag och sambo kom hem orkade vi inte göra så mycket heller. Så vi tittade på typ fyra avsnitt av Bones för att ta igen att vi inte tittat alls på två veckor.

 

Det lämnar idag. Så vad har jag fått gjort idag? Inte så mycket egentligen. Tar det fortfarande väldigt lugnt men klarar inte av när det är så rörigt. Har fått upp vår scratch map på väggen igen. Vi tog ner den igår för att skrapa Italien och Frankrike och sen fick vi inte på glaset igen. Efter många försök lyckades vi ha sönder glaset och då pallade vi inte mer. Så idag har jag fått ihop helvetet utan glas och fått tillbaka ramen på väggen. Annars har jag mest läst skönlitteratur, packat upp och hängt på internet. Håller på och städar bokhyllan också. Den är fruktansvärt dammig. Men tänkte att nu när sambo är på träning och jag har internet helt för mig själv så kan jag passa på att skriva några rader och fixa här, så kan jag återgå till läsandet och fixandet när han kommer hem och behöver internet.

 

Funderar över hur jag ska göra med mina bilder. Har tagit en hel del. Tänkte att eftersom jag skrivit resedagbok under hela resan så kan jag lägga upp dem, en per dag, tillsammans med de bilder som hör till. Tycker det är lite kul också att få liksom gotta sig i resan i två veckor till XD

 

Nu är jag inne på de sista timmarna innan avresan. Har packat allting och känner mig ganska lugn. Ska bege mig till stan om en timme för att växla pengar, tanka mobilen och ladda resekortet. Tror att jag har tillräckligt med pengar på det, men tänkte att det är lika bra att kolla när jag ändå är i stan. Försöker halvt desperat att komma på om jag glömt något, men hjärnan vill inte. Det blir så när jag inte får sova. Känns som att jag packat för mycket i relation till att jag inte kommer ha särskilt mycket plats över till att handla. Men samtidigt, jag lär ju inte vara den första i världshistorien  som helt enkelt får köpa en extra väska i sådana fall. Eller så får jag köpa väldigt små souvenirer. Jag är i alla fall nöjd med hur jag packat (och att jag packat mindre än sambo) Fast till hans försvar fick han för sig att han behövde en sovsäck. HALLÅ!! INTE sova i en dunsovsäck när det är 18 - 28 grader varmt på semestern.

 

Med tanke på hur varmt det är i Italien är jag lite rädd nu att jag köpt för liten styrka på solkrämen. Jag blir liksom aldrig brun, utan rosa. Se blir jag vit igen. Men strunt samma, det blir nog bra! Det enda som är lite jobbigt är jag inte verkar kunna mina solglasögon som jag köpte specifikt till resan. De är lila och jag är väldigt fäst vid dem. Får kolla igenom packningen så jag inte redan lagt ner dem bara.

 

Ni får ha det så bra här hemma så ses vi när vi kommer hem. Kramar!

   

Nu närmar sig de sista 24 timmarna innan semestern. Helt underbart och lite stressigt. Har packat, men inte allt. Har svårt - för första gången ever, att packa lagom med kläder. Ivanliga fall är vädret ganska enfaldigt så man kan ha ett eller två par byxor, kjolar eller vad det nu är. Men nu kommer vi ha ganska olika väder. Från 15 grader och regn till 25 + och solkräm. Har fått ihop det rätt bra ändå tror jag, för jag har bara packat halva resväskan. Känns rätt bra. Försöker få ihop det sista nu, har tömt kameran och packat ner laddaren bland annat.

 

Känner mig i övrigt ganska färdig. Har fått håret fixat för några dagar sen. Först klippt och sen färgat av min underbara fru Susanna. Hon färgade samt slingade håret med hätta. Efter det fixade hon mina ögonbryn och färgade dem. Helt seriöst, den kvinnan kan noppa smärtfritt. Ska aldrig mer noppa dem själv >.< Har varit brunett länge nu så det kändes konstigt att vara blond. Har vant mig vid det nu och är väldigt nöjd. Hon gjorde ett väldigt bra jobb, jämt och så, men det kändes tidigare som att vi skulle tagit mörkare nyanser. Nu är jag som sagt bara nöjd. Det tar ju några dagar att vänja sig XD

 

Det som inte är fixat är saker jag tänkte göra idag men som inte går för att det råkar vara helgdag. Idag när jag är på jobb ska sambo fixa all disk, sopor och allmänt städa undan. Imorgon innan vi sticker ska jag gå och växla

pengar samt ladda min telefon. Känns vettigt ifall man akut måste få tag på någon. Nu får jag gå och packa klart.

 

 

Färgen före, slinghätta och efter