thedenoflilith.blogg.se

Måste erkänna att jag finner debatten och diskussionerna kring bokserien "50 shades" väldigt förvirrande. När man läser vad "kulturvetare" a.k.a människor som får sitta fritt och allmänt tycka saker anser så har de en massa åsiker som de buntar ihop. Jag tror att man, för att kunna ha en konstruktiv diskussion, istället för att enbart klanka ner måste sära på olika frågor. Den första frågan som berörs är ofta språket. Det är enformigt, det är intetsägande och dåligt. Ja, okej, användandet av substantiv och verb kunde vara mer varierande. Men här får vi också komma ihåg att det är en författardebut .

 

De andra diskusionerna behandlar feministers förhållande till boken där man blandar ihop synen på BDSM med andra makrelationer. Måhända att många femister gör det också, men jag tycker det är en skillnad. Skillnaden består iatt man måste kunna diskutera bokens maktaspekter utanför BDSM scenerna. Som för övrigt inte är så jävla många. Själv blev jag faktiskt besviken över att det var så fruktansvärt mycket vaniljsex. Så mycket väsen det görs om boken förväntade jag mig lite mer än hard core soft porn. Men faktiskt. Gällande maktrelationer och stereotyper över lag så kan jag tycka att den är ganska smörig och går helt i linje med all harlequin litteratur jag läst. Den viljestarka flammiga bruden ska rädda den eldiga, men ack så trasiga, manliga själen från att förgås. Och det är han, en man, som helt på eget bevåg öppna upp portarna till njutningens värld. Ja, det kan man ju tycka. Men då är också grejen att man glömmer att man måste se populärkultur i en kontext. Vi lever i ett kapitalisktiskt konsumtionsamhälle. Vad betyder det? Jo det innebär att att saker måste sälja, och det finns inte plats för saker som majoriteten inte kan förstå och acceptera. Dvs läsarna. Det är så det fungerar. Annars hade den aldrig gått i tryck. Vilket leder oss till frågan om BDSM, där jag personligen tycker att framställningen av utövarna spelar på stereotyper av trasiga och kännslomässigt avstänga individer. Här handlar det också om att spela på de psykologiska och patologiska antaganden som finns för att publiken, som antas vara kvinnor, hetero och inte leveer i BDSM relationer, ska kunna förstå BDSM behovet hos Grey, och genom förståelse acceptera historien. Det är likadant i en del forskning. Ofta ställer man frågor till det man klassar som sexuellt avikande individer som man aldrig skulle ställa till andra. Till exempel om man tycker att ens sexuella uttryck försvårar relationer till andra människor. Personligen tror jag att sexlivet har ganska lite att göra med någons relation till sina kollegor, men vad vet jag. . .