Confessions
Kategori: Allmänt
Det hände något väldigt läskigt idag. Eller läskigt och läskigt, men något som tog väldigt hårt på mitt psyke. När jag var på hem från jobb och väntade på bussen såg jag genom ett fönster hur en kvinna liksom backade och böjde överkroppen medan armar kom farandes. Som de silluetter det blir när man tittar in i ett upplyst fönster utifrån, såg jag sedan hur de knuffade och puttades för att sedan stundvis försvinna. Det kändes som en dockteater. När jag först blev medveten om vad jag kanske tittade på, eftersom min bild från början var luddig, tog jag min väska och sprang ut ur busskuren för att titta närmare. Sen slog jag nummret till polisen. Medan jag slog nummret verkade det först lugna ner sig och jag hann samtidigt tänka tusen tankar. Det kanske inte sker, det jag tror att jag ser. Vad pinsamt. Så jag la på. Sen började det om. Och ingen som stod där ute verkade se eller reagera.
Så jag bestämde mig. Det bästa som kunde hända var att polisen åkte dit i onödan. Hur det nu skulle gå till. Det värsta som kunde hända var att det faktiskt som det såg ut, men att en polis kan stoppa det hela. Så jag ringde polisen och bad dem skicka en bil för att kolla läget. Det skulle de göra.
När jag pratat med polisen kände jag mig väldigt olustig. För det första över att jag tvivlade kring vad jag sett. För det andra att jag la på luren första gången. Till detta hör en konstig och orolig känsla som jag inte riktigt vet vad den kommer ifrån. Nu har jag landat i mitt beslut att faktiskt ringa, även om det till en början kändes både fånigt och överdrivet. Medelvägen psykologiskt blev att ringa 114 14 istället för 112. Sen sa jag att jag ville rapportera ett misstänkt lägenhetsbråk. För att inte kunna få skit om det inte var något. Samtidigt var det ju faktiskt något som hände. Jag skulle sagt, hej jag vill rapportera en kvinnomisshandel och ringt 112, vilket man egentligen ska ringa under ett pågående brott. Jag har accepterat att jag inte är perfekt. Jag ingde i alla fall. Jag fick dem att skicka en bil. Jag försöker fundera över mina känslor och tankar, varför jag gjorde som jag gjorde och itne gjorde något annat eller varför jag valde att agera över huvud taget. Någonstanns har jag accepterat att jag bara är människa, och att vi lever i en värld där till och med brott känns privata och inte min ensak. Det är kanske det som känns mest olustigt. Och att man över huvud taget funderar över vad människor ska tro om en ifall det är lugnt. Vad folk tycker om mig som person är helt irrelevant när jag ser en kvinna bli slagen av en man.
Men alla andra då? Där var ju folk runt omkring. Alla kan inte ha missat detta. Att jag fegar ur, men ändå gör det rätta och ringer är väll en sak. Att människor inte alls reagerar är en helt annan. För jag tänker att även om det är en ringa misshandel så skickar detta signaler utifrån att någon ser och tycker inte att det är okej, vilket kanske ger dem en tankeställare. Det behöver inte se ut så här. Alternativt om individerna nekar så finns det dokumenterat ifall att det sker igen och någon senare vill göra en anmälan. Därav lämnade jag också namn och nummer.
Jag har själv varit vittne till våld i nära relationer, och hade önskat att någon hade ringt polis. Eller att jag själv då hade vågat göra det. Jag lastar inte mig själv, för jag var bara ett barn, men någon vuxen hade kunnat markera och göra skillnad.
Så det jag såg idag kanske inte var något, vilket jag önskar även om det inte är troligt, men det kan kanske göra skillnad. Med det vill jag säga att om ni någonsin bevittnar ett våldsbrott så anmäl. även om ni tvivlar på om det är det rätta. För det kan aldrig vara fel. Därför delar jag med mig av den här historien. För även om jag trodde att jag visste hur jag skulle reagera, vad jag skulle tänka och göra om något sånt här hände så var jag inte alls beredd på de känslor och tankar som uppkom. Jag är nu övertygad om att det är fullkomligt normalt och att det egentligen inte är något skamligt i det, även om det känns som det. Så snälla anmäl. Som sagt, det är aldrig fel.
